Jag har en teori, nämligen att det finns ett samband mellan en mans tavelsuddsteknik och hans förmågor i sängen. Efter snart ett år på Chalmers har jag beskådat en hel del olika tekniker, vilka man givetvis kan dra paralleller till. Vi har den ryckiga stilen. Små, snabba och ryckiga rörelser, fort ska det gå. Nästan lite oförutsägbart också, man vet aldrig var tavelsudden ska hamna nästa ”ryck”. Personer som utövar denna stil är ofta inte så noga med hur resultatet blir. Vissa är mer systematiska. Upp och ner, upp och ner tills tavlan är ren. Kan kanske tyckas vara lite tråkigt och förutsägbart.
Sen har vi våtheten också. För som alla säkert vet blir tavlan inte ren om det inte är tillräckligt vått. En del bryr sig inte speciellt mycket om detta, andra är otroligt måna om det. Många kör även den taktiken att de använder ett finger för att sudda, istället för tavelsudden. Då slickar de på fingret för att få det vått.
Jag har inte haft möjlighet att prova om min teori stämmer än, men förhoppningsvis får jag chansen att göra det inom snar framtid. Problemet är dock att jag inte är beredd att göra en hur stor uppoffring som helst för vetenskapens skull. Jag kanske borde tillägga att min teori endast innefattar män som har en viss erfarenhet av tavelsuddning, dvs såna som har gjort det så många gånger att de har utvecklat en egen teknik. Det går alltså inte att låta ett helt random försöksoffer sudda lite för att sedan fullfölja experimentet.
Men jag tror på teorin. När man tänker efter verkar det hur uppenbart som helst. Om ett par år, när denna teori är välbeprövad och allmänt accepterad, ska ni komma ihåg att DET ÄR JAG SOM ÄR GENIET.
[...] suddade tavlan var han så omsorgsfull att jag inte kunde låta bli att le som ett fån. För han suddade inte bara där det var skrivet utan han blötte ner heeeela tavlan. Från topp till tå, från öst [...]