Jag kanske låter lite widder men det är väl en smäll jag får ta för det här är verkligen det roligaste jag sett på flera timmar. Förutom att hela texten är fantastisk är den även väldigt fin grammatisk. Okej kanske inte så lite kanin ändå, men ibland måste man få vara en tjock svettig karl som sitter och tangenterar fram sina åsikter. Med smöriga fingrar (bokstavligt talat, jag tänker mig jordnötssmör) och chipssmulor i mungiporna. Orakad. Persiennerna nere. Gud vad det är härligt att hitta fel hos andra. Men för att komma till sak, vad är det för värld vi lever i här i det svenska wikipedialivet? (Tro det eller ej, men jag är ingen man, så jag nöjer mig med att klaga. Jag tänker alltså inte göra nåt åt saken.)
Det har visst blivit så att jag har varit lite ordlös på sista tiden. Men jag har kommit på en mycket bra anledning och den är att jag är inne i någon form av 20-årskris. Det är ganska tunga grejer det där med kriser. För att ta ett exempel har jag lärt mig äta yoghurt. Och andra grejer också. Man kan nog sammanfatta det som att jag söker utmaning i livet just för tillfället. Faaaast som med allt annat tröttnar jag på allt efter en viss tid så det blir aldrig nån riktig förändring. Jag kan dock ärligt talat säga att jag numera äter yoghurt, och det är jag mycket stolt över.
I måndags kom jag till insikt. Jag är en mycket självcentrerad människa. Jag gick ensam på en gata när jag kom på mig själv med att tänka ”han är ändå rätt charmig, för han tycker att jag är rolig”. Jag vet inte hur det är med er, men det där känns lite självcentrerat tycker jag. Det kom lite som en chock det där för jag har aldrig tänkt i termer av självcentrering innan. Och jag är inte riktigt säker på om jag kan greppa begreppet självcentrering. Jag menar jag är ju jag så för mig snurrar ju allt omkring mig. Och det är väl inte mer med det. Jag ser faktiskt inget annat sett att se på saken.
Sen jag kom in i min kris har jag blivit lite mer likgiltigt inställd till saker. Bland annat bryr jag mig inte alls om att det här inlägget (mer eller mindre bland annat, fast mest mer än mindre) är ren sörja som ingen kommer orka läsa och undantaget som läser det inte kommer fatta ett smack av och det vet jag inte alls vad det beror på. Jag tror kanske att min olikgiltighet inför saker har omfördelats. Nu ligger all min bry-kvot på att bli bäst på maskinelement och på att springa bäst på Göteborgsvarvet. (Om man har ett sånt instabilt psyke som jag har är det viktigt att sätta upp löjligt realistiska mål.)
Faktum är att jag nästan känner mig lite äckligt likgiltigt kom jag på nu. Jag kommer inte ihåg vad jag egentligen skulle skriva om och jag bruyr mig inte ens, och nu stavade jag fel också och det bryr jag mig inte heller om. På ett sätt är det ju bra, för det är väldigt punk att inte bry sig så nu måste jag bara lära mig tycka om punk ipa så är jag lite av en bra och konsekvent människa.
Den här dagen är åtminstone inte helt meningslös. Jag har tryckt i mig årets första pepparkaksdeg.
Av nån anledning känns det lite som att jag inte riktigt får grepp om love handlesarna på livet för dom är alldeles oljeinsmorda. Mina händer bara glider över livets kropp, fast inte på det bra sättet.
Åh jag har aldrig riktigt kunna släppa en grej. Jag gick i lågstadiet och vi hade nån slags temadag där vi skulle baka negerbollar. Jag minns det som igår, det var tidigt på morgonen och vi satt i ett klassrum och gick igenom receptet (mycket nödvändigt!). Så frågar läraren hur kaffet ska vara. Ingen vågade riktigt svara, men jag, som är en mycket erfaren negerbollsbakare är tog tillsist tag i situationen och klämde fram att kaffe ska vara starkt. Då svarar tanten nej du har fel, det ska vara kallt kaffe.
Vadå fel? Jag har inte fel. Hur kan man säga att det är fel att ha starkt kaffe i sina negerbollar? Om det är något jag hatar mer än högstadieelever är det hela lågstadieandan. Där finns det två alternativ, rätt eller fel. Men visst, det kanske inte är helt fel att krångla till det så för små barn som inte förstår något. Men att säga att det är fel med starkt kaffe, ja då går man toköver gränsen.
Jag hade tenta idag och det var en helt otroligt söt farbror som höll koll på papper och andra grejer. För det första var inte han inte lika otrevlig och bitter som såna brukar vara. Dessutom hade han med sig kaffe i en termos, vilket kanske inte jättenämnvärt men han hade dessutom med sig några chokladpraliner som han omsorgsfullt hade packat med sig. Det var såna riktigt stora chokladpraliner. Mmm han verkar vara en karl som njuter av livet, sånt gillar vi. Fast det bästa med honom var att trots att han var så gammal (kanske i 60-årsåldern) hade han ett stort hårsvall kvar där framme i pannan som det syntes att han var stolt över och vårdade mycket och ofta. Fast längst upp på huvudet var han lite skalligt och det gjorde det ännu roligare.
Sen var han så söt för han satt och log åt oss. Som en tant med välvilja. Fast man då. Och och och! Det allra sötaste! När han suddade tavlan var han så omsorgsfull att jag inte kunde låta bli att le som ett fån. För han suddade inte bara där det var skrivet utan han blötte ner heeeela tavlan. Från topp till tå, från öst till väst. Så sött. Jag blev nästan lite kär i honom.
Jag har minsann pli på pojkarna här hemma. Jag vet inte hur många gånger jag har lyckats lura iväg dem att köpa choklad åt mig. Men det har blivit en hel del gånger faktiskt. Nästan oförskämt många. Det är inte alla som kan det. Speciellt inte med en familj som min, där egoism är den mest framträdande ingrediensen.
Livet är som att stämma en riktigt dåligt byggd gitarr. Man försöker och försöker få det att låta bra, men förgäves. Tillslut inser man att man helt enkelt får nöja sig med mycket mycket mindre än perfektion. Efter det blir allt bara sämre med tiden.
-Jag har ändå en ganska mastig rumpa. Fast alldeles för hängig.
-Ja det har du! Du måste börja träna.
-Jag vet jag vet, jag ska. Jag ska bli ett riktigt muskelberg.
-Som Elena, hennes rumpa är inte alls hängig. Och hon är ändå 33. Fast jag vet förstås inte riktigt för du är min dotter, så jag kan inte direkt känna på din.
En liten konversation jag hade med min pappa alldeles nyss. Det fick mig att tänka på följande klipp.
Jag är 30, vadå då?
Ditt jävla liggsår! Peter Siepen! Peter Siepen, han är fan 33, tre bast äldre än dig, men han jobbar på det! Han rakar sitt bröst. Han lyfter skrot. Han bär cowboyhatt. Han har sladdlös mobil i örat, det är fan journalistik, Caesar. Du sitter här och luktar död hud och accepterar att du är 30.
Peter Siepen igen! Otroligt. Vilken timing. Jag ska ju som bekant bli den nya Peter Siepen. Det börjar bli dags att sätta igång. För det börjar faktiskt bli lite obehagligt att gå naken eftersom skinkorna hänger ner så mycket.
Vad gör Peter Siepen i Ny Teknik? Det är helt uppåt väggarna. Och det är en liten bild på honom med texten ”Så får du Siepenkroppen” på förstasidan. Hallå?
Men det är ändå okej att ha en sån artikel i Ny Teknik eftersom den är så banbrytande och kommer med så mycket ny fakta om hur man ska börja träna.
Det svåra är inte att börja med träning utan att fortsätta, lite samma sak som att sluta röka. Försök visualisera dina mål med träningen, sätt upp delmål och ha uthållighet. Det tar ungefär en och en halv månad innan du börjar känna resultat och träningen börjar gå lätt som en plätt. Du kommer känna längtan efter att få träna och det välmående som följer. Jag rekommenderar 2, helst 3 gånger i veckan. Glöm inte att han träningsfokus – inte stå och babbla – och ät rätt mängd bra mat.
Tack så mycket för den här informationen. Och jag blir så sjukt motiverad när jag ser bilden på en 19-årig Siepen med muskler och långt hår så långt ögat kan nå. Åh nu vill jag förändra mitt liv. Jag har försökt många gånger förut, men jag har aldrig riktigt fattat varför träningen inte har gett nåt resultat. Men nu vet jag! Man måste försätta träna, inte sluta efter ett par gånger. Och jag måste äta rätt mängd bra mat också. Det är så det ligger till.
Nej men faktum är att jag blir lite motiverad att bli sjukt fit nu. Då kan jag också bli föreläsare om livsstil och hälsa. Det bästa är att jag har ett bättre utgångsläge för skryt än vad han har. I artiklen kan man läsa att han började träna när han var 19 år. Själv började jag vid 14 års ålder. 19 år är väl inget att skryta med?
Jag ska bli den nya Peter Siepen. Jag ska också skriva en artikel om träning i Ny Teknik. Jag tänker mig nåt i den här stilen. ”Jag har träningen delvis i mina gener från min far elitidrottaren, slalomexperten och systemingenjören” (istället för ”Jag har träningen delvis i mina gener från min far friskvårdaren, slalominstruktören och ögonoperationsinstrumentförsäljaren”, som vår käre Peter skrev). Det som är så bra med min fars yrke som systemingenjör är att det i alla fall har en viss anknytning till tidningen.
Jag vet, jag vet att jag inte kan bli den nya Peter Siepen fullt ut. Jag har inte den där sexiga glowen i min aura. Det kan jag medge. Och sist och kanske minst kan jag inte låta bli att belysa det här helsköna citatet.
Som bekant är ett rätt använt gym = snyggare kropp = mer attraktiv = roligare liv.
Skär några körsbärstomater i fjärdedelar. Skiva lite lök (helst schalottenlök) i mycket tunna skivor. Finhacka nån vitlöksklyfta. Stek tomatfjärdedelarna i olivolja (helst tryffelolja), när de blivit härligt mosiga lägger du i lökhacken och steker dem med. När det är färdigstekt häller du i lite mjölk eller grädde (helst av märket Wapnö) och en viss mängd majsstärkelse beroende på hur tjock du vill ha såsen osv. Riv sedan i parmesanost (färsk!) i massor så att det inte ska bli så nyttigt och lätt. Salta lite, peppra lite och ha i vilken annan krydda du känner för (torkad chili är att rekommendera om du vill ha en lite mer edge-ig smak).
Häll på såsen på nån form av pasta (jag föredrar spaghettini). Om du tycker att utseendet är viktigt kan du lägga på några stora parmesanflagor och kanske nån färsk krydda som inte är död.
Världens bästa mat om du är ute efter nåt som går snabbt att laga, om du vill ha nåt som inte är så matigt men ändå inte så nyttigt och om du inte orkar gå och handla. Det sista där kanske inte gäller alla förresten.
